Nolitj är en webbplats som sprider kunskap om lärande och undervisning. Nästa år lanseras även en läromdelsportal för gymnasiet där so-inriktade ämnen är först ut att publiceras. På webbplatsen kan lärare och skolintresserade ta del av metoder och strategier för att öka elevers lärande.
En av EtC:s käpphästar och vår vision är att rön om lärande och läromedel för elever ska vara kostnadsfria för skolor. Att alla elever i Sveriges skolor ska ha tillgänglighet till kvalitativa läromedel är på sikt en fråga om demokrati. Vi är utöver ideella krafter därför beroende av sponsorer och medlemmar i EtC för att finansiera utvecklingen av webbplatsen och läromedlen.
Projektet är ett samarbete mellan EtC och Kunskapsnavet i Västervik. Kunskapsnavet har tillsammans med Helge Ax:son Johnsons stiftelse bidragit till finansiering av hemsidan och läromedelsportalens utveckling så här långt.
När startade verksamheten?
Engagemang och intresse av att jobba med människor har funnits länge och var anledningen till att jag valde påbörja en socionomutbildning som egentligen är starten på mitt engagemang i Uganda, men att det skulle leda till att starta en egen verksamhet fanns inte i tankarna. Det var omständigheter under utbildningens gång som ledde till det.
Jag och min kurskamrat Therese fick möjlighet att göra vår praktik i staden Kabale i Uganda. Vi skulle vara på en kvinnorättsorganisation men handledaren där hade begränsat med tid och arbetsuppgifter åt oss. Efter påtryckningar ordnades det så att vi även fick vistas på en organisation som arbetade med gatubarn. Där fick vi vara delaktiga i det mesta, deras uppsökande verksamhet på gatorna, vid hembesök, planeringsarbetet och aktiviteterna på organisationen. Det var otroligt givande, roliga och lärorika månader.
Jag ville dock fördjupa mig och lära mig mer om barn som lever på gatan och valde att samma höst återvända till Kabale för att göra research till min C-uppsats och få träffa barnen igen.
Ganska fort efter jag anlänt förstod jag att något inte stod rätt till. Det var till en början en diffus känsla, men en kväll när vi lämnats ensamma en stund öppnade barnen upp sig och berättade. Organisationen vi gjort vår praktik på, som vi pratade så gott om, var inte det den utgav sig för att vara. När ingen såg utsattes de förgrova övergrepp av föreståndaren och hans närmaste medarbetare.
Det var fruktansvärt att höra deras berättelser. Jag lovade att göra allt jag kunde för att hjälpa dem. Att gå till polisen var inget alternativ för jag visste att föreståndaren hade många vänner som arbetade där. Istället gjorde jag en anmälan till Kabales socialchef som lyckligtvis tog saken på stort allvar. Efter att ha tagit barnens vittnesmål kom snabbt ett domslut att de skulle flyttas därifrån. Men de hade ingenstans att ta vägen. Det var då planerna på att starta en egen verksamhet formades.
Engagemang och intresse av att jobba med människor har funnits länge och var anledningen till att jag valde påbörja en socionomutbildning som egentligen är starten på mitt engagemang i Uganda, men att det skulle leda till att starta en egen verksamhet fanns inte i tankarna. Det var omständigheter under utbildningens gång som ledde till det.
Jag och min kurskamrat Therese fick möjlighet att göra vår praktik i staden Kabale i Uganda. Vi skulle vara på en kvinnorättsorganisation men handledaren där hade begränsat med tid och arbetsuppgifter åt oss. Efter påtryckningar ordnades det så att vi även fick vistas på en organisation som arbetade med gatubarn. Där fick vi vara delaktiga i det mesta, deras uppsökande verksamhet på gatorna, vid hembesök, planeringsarbetet och aktiviteterna på organisationen. Det var otroligt givande, roliga och lärorika månader.
Jag ville dock fördjupa mig och lära mig mer om barn som lever på gatan och valde att samma höst återvända till Kabale för att göra research till min C-uppsats och få träffa barnen igen.
Ganska fort efter jag anlänt förstod jag att något inte stod rätt till. Det var till en början en diffus känsla, men en kväll när vi lämnats ensamma en stund öppnade barnen upp sig och berättade. Organisationen vi gjort vår praktik på, som vi pratade så gott om, var inte det den utgav sig för att vara. När ingen såg utsattes de förgrova övergrepp av föreståndaren och hans närmaste medarbetare.
Det var fruktansvärt att höra deras berättelser. Jag lovade att göra allt jag kunde för att hjälpa dem. Att gå till polisen var inget alternativ för jag visste att föreståndaren hade många vänner som arbetade där. Istället gjorde jag en anmälan till Kabales socialchef som lyckligtvis tog saken på stort allvar. Efter att ha tagit barnens vittnesmål kom snabbt ett domslut att de skulle flyttas därifrån. Men de hade ingenstans att ta vägen. Det var då planerna på att starta en egen verksamhet formades.
Så kan du stötta projektet
Om du vill stötta projektet och hjälpa skolflickor i Uganda att kunna genomföra sin utbildning går det utmärkt att bidra med någon av nedanstående summor.
Vid eventuella frågor eller funderingar kring sponsring eller donationer kan du kontakta ebba.wennbrink@edu.nacka.se
